norska-lagret-147

Under andra världskriget blommade Färna upp med sitt militärläger för norska motståndsmän. Som mest fanns 1100 inneboende.

Reenstierna Abraham R., bruks-idkare och affärsman, d. 1690, hette ursprungligen Momma och uppfostrades först i Holland af sin äldre broder WillemMomma (seMomma 1). Denne of versände 1648 i och för affärer Abraham, då en helt ung man, från Holland till Nyköping. Några år senare öfvertog R., som från början visat sig som en i ovanlig grad förslagsrik, energisk och duglig affärsman, ledningen af Farna och Norns bruk i Västmanland. Här blef nu härden för en mycket liflig bruksverksamhet, då åtskilliga andra närliggande bruksegendomar dels arrenderades, dels inköptes. Bland dessa bruks tillverkningsgrenar uppräknas kanongjutning, tillverkning af grytor, pannor, mortlar, kittlar m. m. samt från 1669 stål-smide. Emellertid inskränkte sig R:s bruksverksamhet snart icke till Västmanland. Gemensamt med Jakob R. började han ett ännu mer storartadt affärsföretag, nämligen exploaterandet af de nyss af en bonde upptäckta järnmalmsstrecken i öfver-Torneå socken. Privilegier på bruksrörelsen meddelades af Bergskollegium 6 nov. 1652 och bekräftades af K. M:t 27 okt. 1653. Själf företog R. flera resor till de lappländska obygderna för att personligen ge bruksrörelsen fart. Under en af dessa resor färdades han uppför Torne älf, öfver Torne träsk och fjällen ända till hafvet, troligen den äldsta expeditionen af detta slag af en icke-lapp. (En tafla på Drottningholm, föreställande en man i ack ja åkande efter en ren, är enligt traditionen ett minne af denna färd.) Det första exploaterandet af Svappavaara nyupptäckta kopparfyndighet blef en följd af denna resa. Centrum för bruksverksamheten däruppe blef emellertid Kengis vid Torne älf, där ett helt samhälle med präst, skolmästare och äfven läkare genom denna skapades. Betydande arbeten utfördes med byggnader, flodupprensningar, väganläggningar o. s. v., af hvilka anläggningar rester ännu finnas. Som ett offentligt erkännande för denna storartade verksamhet adlades båda bröderna 1669 med namnet R. Den svåra kris, som framkallades genom kriget mellan Holland och Frankrike i början af 1670-talet. blef ödesdiger för företagen, hvilka för erhållande af de stora förlagslånen voro beroende af Holland. R:s stora plan att anlägga ett "realt" skeppsbyggen vid Stockholm kunde aldrig realiseras, och han måste snart afstå från förvaltningen af de västmanländska bruken. 1676 öfverlätos dessa åt stockholmsborgaren Claes Wilckens. Lapplands-verken drefvos ännu några år af brodern Jakob med R. som rådgifvare. Efter dennes död fingo bruken förfalla. Jfr P. Sondén, "Bröderna Momma-Reenstierna" (i "Hist. tidskr.", 1911).
2. Jakob R., den föregåendes broder, affärsman, f. i början af 1620-talet, d. 1678, hette vid sitt adlande (1669) Momma, var från 1647 etablerad som köpman i Stockholm och började där en grosshandelsaffär, som till följd af hans egna och brödernas vidsträckta affärsförbindelser blef den på sin tid troligen största i landet. Genom vinstgif-vande handel blef det honom möjligt att understödja bröderna Willems och Abrahams bruksrörelse. 1652 ingick han med den sistnämnde formligt kompaniskap, som bland annat ledde till anläggandet af järnverken vid Kengis och kopparverket vid Svappavaara i Torne lappmark. 1666 inköpte R. dessutom Norrköpings mässingsbruk. R:s rikedom och stora anseende föranledde 1667 drottning Kristina att åt honom med titel af "administratör" utarrendera af sina underhållsländer Gottland och ösel, hvilkas ekonomi sålunda ställdes under hans ledning. Med ifver bedref han utvecklandet af öarnas finansiella hjälpkällor. Skeppsvarf anlades vid Slite, dit holländska skeppstimmermän och arbetare införskrefvos, vidare anlades sågerier, ullspinnerier, väfverier, tjärbrännerier (på ösel) o. s. v. I Norrköping anlades dessutom ett saxsmide och en klädesfabrik. R:s rederirörelse var under hans välmaktsdagar så betydande, att han ensam egde ej mindre än 5 större, med kanoner bestyckade skepp samt egde del i ett sjätte. - Hela denna lysande ekonomiska utveckling hämmades emellertid af samma kris, som i början af 1670-talet störtade brodern Abraham. Gott-landsarrendet blef i stället för en källa till välmåga orsaken till, att det hela gick öfver ända. Då arrendesummorna icke punktligt betalades, uppsades detta arrende 1674 och, då ön 1676 eröfrades af danskarna, gick skeppsvarfvet med allt där sam-ladt dyrbart material förloradt. Det allmänna affärstrasslet i riket invecklade R. i en mängd processer, som slukade ofantliga summor. Följden var, att då R. afled, ställningen var sådan, att hans arfvingar nödgades förklara sig urarfva. Jfr P, Sondén, "Bröderna Momma-Reenstierna" (i "Hist. tidskrift", 1911).

Projekt Runeberg, Nordisk Familjebok 1915

formanligt-vikFörmånligt vikariat. Klippet är hämtat ur Svensk Läraretidning, 19:e årgången 1900.

Ett återfunnet privatarkiv.
Vid det omfattande ordningsarbete, som för närvarande pågår i kammararkivet, har man påträffat en del handlingar, som tydligtvis äro rester af enskilda personers arkiv.
Kammararkivets handlingar äro hufvudsakligen af kameral natur, d. v. s. beröra de grenar af statens finanser, som handlagts i den af Gustaf Vasa inrättade räkningekammaren och det sedermera derifrån utbrutna kammarkollegiet. Till denna hufvudgrupp sluter sig en större serie handlingar från Carl XI:s reduktion, samt mindre samlingar, som af en eller annan anledning hamnat i arkivet. En stor del af arkivalierna har redan länge varit ordnad och för forskningen tillgänglig. Men digra volymer och en mängd lösa papper hafva deremot legat så godt som undankastade, tills de för några år sedan med hjelp af statsanslag börjat genomgå en systematisk granskning för att göras användbara.
Innan ordningsarbetet begynte, hade vid olika tillfällen en del handlingar öfverförts till riksarkivet. Så ditlemnades för åtskilliga år sedan det s. k. De la Gardie'ska arkivet, hvilket nu utgör en af riksarkivets värdefullaste specialsamlingar. Det är den bekante rikskansleren Magnus Gabriels arkiv, hvilket i samband med reduktionen kom till myndigheterna och derefter hamnade i kammararkivet. Äfven en del andra privatarkiv, större eller mindre, vandrade nog samma väg till kammararkivet, der de ännu finnas, försåvidt de ej äro till riksarkivet öfverlåtna.
Bland handlingar, som på 1850-talet öfverlemnades till riksarkivet, var äfven ett antal bundtar med påskrift »Momma-Reenstierna». Att döma af en mängd arkivalier, som under det senare ordningsarbetet blifvit påträffade i kammararkivet, äro äfven dessa handlingar stycken af ett privatarkiv, nemligen det som tillhört bröderna Abraham och Jakob Momma (adlade Reenstierna), hvilka under senare hälften af 1600-talet hade omfattande affärsförbindelser med svenska kronan. I kammararkivet hafva under ordningsarbetet samlats omkring 100 bundtar med stora folianter och lösa papper, som tydligtvis tillhört dessa personer.
Att bestämdt säga, huru de inkommit i arkivet är svårt. Kanske har det skett i samband med reduktionen, kanske genom andra åtgärder, som statsmyndigheterna vidtagit. Emellertid förefaller det troligt, att det är ett helgjutet arkiv, som här blifvit bevaradt och att det omfattar handlingar ej blott rörande bröderna Mommas förbindelser med svenska staten, utan äfven rörande deras öfriga affärsförhållanden. Der finnas hela serier af bref och skrifvelser till och från dessa personer, der finnas räkenskaper, aftal, qvittenser, prospekter och lösa anteckningar af politiskt och privat innehåll.
Upptäckten af ett så omfattande privatarkiv som bröderna Mommas måste emottagas med intresse. Det är något alldeles enastående att kunna rekonstruera ett så pass gammalt affärsarkiv -- och det bör vara ett nöje för vederbörande att få draga nytta af den tillfällighet, som räddat detsamma. Till bearbetande af den svenska handelns och industriens historia hafva vi allt för litet material för att vi skulle förbise hvad slumpen bjuder. Våra större industriella anläggningar äro i allmänhet ej äldre än slutet af 1700-talet: de arkiv, som der tilläfventyrs finnas förvarade, gifva endast inblick i nyare tiders förhållanden. Och hvad de offentliga arkiven innehålla, kan i allmänhet endast gifva något af den yttre ram, med hvilken statsförhållandena omsluta det fritt pulserande affärslifvet. För att kunna få en rikare totalbild, är det af vigt att se detaljerna i den enskildes egna samlingar.
Bröderna Mommas historia är kanske lämplig såsom knutpunkt för 1600-talets svenska handelshistoria. Om personerna i fråga har man ej någon fullt detaljerad kännedom. Man vet, att deras slägt kom till Sverige från Nederländerna redan under drottning Kristinas tid. Abraham och Jakob voro borgare i Stockholm. De försträckte vid olika tillfällen kronan med penningar och hade flera affärsförbindelser med staten. De arbetade för bergsbrukets uppryckande, voro bland de första, som uppmärksammade öfre Norrlands malmrikedomar och som sökte föra kultur till Lappland: Kengis i Vesterbotten bearbetades af dem, flera forsar i Lappmarken läto de upprensa. Färnaverken i Vestmanland äro äfven deras anläggning. I Norrköping egde de ett större messingsbruk. Af drottning Kristina hade de Gotland förpaktadt; de hade planer att upparbeta öns gamla handel och sjöfart, men deras regemente var der illa lidet, att döma af folkets klagomål för regeringen. Tanken att genom en kanal förbinda Öster- och Vesterhafvet är äfven fästad vid bröderna Mommas namn. Båda bröderna blefvo under Carl XI:s förmyndareregering adlade och tjenstgjorde som kommissarier i kommerskollegium. Jakob Reenstierna dog 1678 (ej 1720, såsom Anrep uppger), Abraham år 1690.
Det antydda är nästan det enda man vet om bröderna Momma. Men kanske har historien glömt mycket af det väsentliga, då den ej i sin minnesbok fastslagit något mera vid deras namn.
I sjelfva verket vill det synas, som om den rörelse bröderna Momma idkade, hade en för vårt land alldeles enastående omfattning. Men samtiden kunde kanske icke se det märkvärdiga deri. En tid, som endast dömde storheten efter segrar i krig och underhandlingar, kände ingen beundran för personer, hvilkas egen vinning tycktes vara deras enda sträfvan. Men geniet och dådkraften har en storhet, som ej endast får dömas efter lätt synliga medel och mål -- och den historieskrifning, som opartiskt vill väcka till lif minnet af stora andar på skilda verksamhetsfält, skall nog ej länge behöfva tveka, förrän den söker göra bröderna Momma mera bemärkta än hittills. I vår handels och industris historia ser man knapt några större namn skymta fram förrän under 1700-talet, med undantag af den store vapenfabrikanten Louis De Geers. Att så är förhållandet beror kanske mindre på, att inga stormän funnos än att samtiden ej förstod dem. Frihetstidens ledande män gåfvo intresset för handel och näringar en högre lyftning och ett ädlare namn: derför hafva de betydande affärsmännen från 1700-talets midt i vår historia fått behålla en plats, som blifvit 1600-talets affärsmän förnekad. En studie öfver bröderna Momma skall kanske ådagalägga, att deras verksamhet var för tidens svenska affärslif lika central, lika tongifvande som 1700-talets koryféers; den skall kanske visa, att många af de nya idéer, åt hvilka först senare tider förmått gifva verklighet, redan då förbereddes och framlades; kanske var det i stort sedt de handlingskraftige männens nya fosterland, som kom att draga största nyttan af den penningomsättning, som de för egen vinning igångsatte.
Redan från antydda synpunkt, att gifva möjlighet till ett enhetligt studium af bröderna Mommas historia såsom belysande tidens affärslif, skall det blifva af betydelse att de återfunna handlingarna bibehållas i samladt skick. Men äfven i öfrigt har saken sitt intresse. Arkivmannen ser ej gerna, att det som en gång varit helgjutet, splittras för andra syften. En samling sådan som den ifrågavarande kan ställas vid sidan om de adliga arkiv, hvilka man ofta bibehåller som specialsamlingar. Den innehåller ej så många för den politiska historien betydelsefulla upplysningar, men har å andra sidan en ganska enastående karakter derigenom, att den är på naturligt sätt framgången ur en personlig verksamhet, ej konstruerad af det allmänna samlarbegär, som gifvit upphof till vissa enskilda arkiv.
I kammararkivet har under ordningsarbetet äfven påträffats ett mindre affärsarkiv, som kanske är än mera unikt, derför att det är äldre. Det har tillhört Johan Uthoff, en person, som hade flera förbindelser med hertig Johan af Östergötland, kallad dennes »tro- och handelsman». Uthoff lefde in på 1620-talet. Huru hans papper kommit till kammararkivet är osäkert. Kanske med några af hertig Johans handlingar, kanske tillsamman med Mommas; liksom Momma var Uthoff nederländare. Samlingen är ej pä långt när så stor som Mommas. En del af Uthoffs handlingar äro förut till riksarkivet öfverlåtna.
Det är att hoppas, att de delar af bröderna Mommas och Johan Uthoffs samlingar, som nu äro skilda, sammanföras i det arkiv, der de lämpligast kunna förvaras, och att enhvar af samlingarna ordnas fristående utan någon utgallring af handlingar, som möjligen kunna vara af s. k. allmänt historiskt intresse.


Holger Rosman.

Personhistorik tidskrift 1898-99

Projekt Runeberg

Gunilbo socken, mellan Hed i sydvest och vester, Odensvi i sydost, Ramnäs i öster, Vester-Wåla i nordost, Westanforss i norr, Skinskatteberg i vester, omfattar 1,812 qv. mil land, 0,203 vatten. Största delen upptages af berg och skogsmark, dock utan särdeles höga bergstoppar, och med temligen breda dalgångar. Kärr och sjöar finnas i mängd, de flesta och betydligaste hörande till Svansjöarnes område, såsom Gäfjan, Stora och Lilla Kedjan, Öfra och Nedra Fernasjöarne, samt sjelfva Lång- och Lillsvan, alla med större eller mindre tillflöden: till Stora Kedjan rinna Damborn från vester, Noren från öster; till Öfra Fernasjön, från öster, ett månggrenigt vattendrag från Klysen, Lilla Mosjön, Öj- och Fett-björken, samt Stora Björken, alla genom Flensjön. Till Odensvi går Wåg- och Rölesjöarne, äfvensom Långnälasjön. Hedåsen följer hufvuddalens vestra sida. – Rådande jordmån är i dalarne svag lera, annars mojord. Skogs- och bergsbruk, nemligen stångjerns- och annat smide, allt af eget tackjern från andra härader, äro äfven här bland hufvudnäringar, jemte det för ortens egna behof ej tillräckliga åkerbruket. Hemmantalet är 15 15/16, hvaraf 11 1/4 skatte, 1/2 krono, 4 3/16 frälse; folknummern år 1840 var 1462, på 239 hushåll, år 1848: 1425. – Den östra grenen af bergslagsvägen från Köping följer sandåsen uppför hufvuddalen till Westanforss, förbi kyrkan och Gunilbo gästgifvaregård, båda belägna 4 1/4 mil norr ifrån Köping, mellan L. Kedjan och Öfra Fernasjön; längre i norr möter en mindre väg från Skinskatteberg. Socknen skall hafva sitt namn af Dr. Gunilla (Bjelke), hvars gemål först gjort den till egen för sig, då den förut varit kapellförsamling till Odensvi, under namn af Odensvi fjerding. Den fick egen kyrkoherde 1638, då en del gårdar i sydost lades hit från närmaste socknar; kaplanernes namn äro kända från 1665. Pastoratet är konsistorielt af 3:dje klassen. Kyrkan är af träd, från 1662, reparerad 1829; Ferna och Bockhammars bruks egare hafva egen graf på kyrkogården. Vid Ferna har fordom varit landtull, om vintern vid Gillebo (Gällbo) i öster.
Gårdar och verk: Ferna, 1/4 mantal, jemte ungefär 1 3/4 m. under eget bruk; och jernbruk, vid Öfra Fernasjöns utlopp, med 7 härdar, 3893 3/10 pril. skeppund stångjernssmide, samt åtskillig manufaktur; anlades 1607 och 1632, nämnes 1625, tillhörde 1641 Neuman, från 1647 Momma (Reenstjerna), från 1691 Wilkens, sednare Ramsell, som 1789 gjorde detta verk, med följande dertill hörande, till ett fideikommiss; vidare från 1804 Dahlson, från 1805 Ramsell Dahlson, sednast och ännu gr. Hermanson. – Kedjebo jernbruk, nordligare, nedanför L. Kedjan, med 2 härdar, 781 13/20 skeppund stgj. smide, hvaraf dock 40 skeppund tillhöra en bergsman; anlades äfven o. 1607, och har från 1710 haft samma egare som Ferna. – Killinghammars jernbruk, vester om St. Kedjan, med 1 härd, 533 3/10 skeppund stgj. smide, troligen anlagdt vid samma tid som nstföljande, och från 1760 tillhörigt samma egare. – Bockhammars jernbruk, ännu nordligare, allt vid samma vatten, med 4 härdar, 2333 3/10 skeppund stgj smide, uppgifves vara anlagdt mellan 1627 och 1632 af en Bock, men fanns redan 1625, tillhörde Ebba Brahe och hennes man o. 1647, från 1673 en Christierson, sednare Edman, gr. Gyllenborg o. 1760, Bedoire, Ramsell från 1776, och öfriga sednare egare af Ferna. Alla dessa bruk, som tillsammans med det dermed förenade Trummelsberg i V. Wåla, utgöra de s. k. Fernaverken, och hafva 7941 skeppund under samma ego, förbruka eget tackjern, mest från hyttor i Dalarne; hit höra ock qvarnar och sågar m. m., och 6 3/4 mantal underlydande inom denna socken, 2 3/4 i Skinskatteberg, andra i Westanforss o. s. v. Vid Ferna finnes en bruksskola. – Österbo, öster om kyrkan, 1/4 m. krono, prestgård; Bastmora, söder om kyrkan, 1/4 m. krono, kaplansbol. – Fordom hafva flera jernbruk funnits, som nu äro nedlagda: Presthammaren, nedanför Kedjebo, skall ha daterat sig från 1634, men torde förekomma 1625 under namnet Gunilbo, och fanns ännu 1750; Flena, i öster, nämnd 1625; Näla, i söder, från 1644 till 1716.